onsdag 16 september 2009

Hemmafrudebatten

Debatten om hemmafruar har blossat upp igen i samband med TV programmet Svenska hollywoodfruar. Tyvärr har jag inte fått se det omtalade programmet då vi inte har den aktuella kanalen, men jag läste ett inlägg som Anna Anka gjort på Newmills, och gapade stort under tiden jag läste inlägget. Hon vill vara en förebild för svenska kvinnor ? Anna Anka räknar upp alla fördelar med att vara hemmafru och för mannen att ha en hemmafru. Sedan hittade jag ett till inlägg på newsmill om hemmafruar.

Ibland lekar jag med tanken om hur skönt det skulle vara att vara hemmafru, i dag är en av dessa dagar när jag njuter av att vara mammaledig. Sen funderar jag hur det i verkligheten skulle vara att vara hemmafru samt läser Annas inlägg på Newsmill och tänker vilken tur jag har som lever i ett hyfsat jämställt land som Sverige. Jag minns själv hur de amerikanska tjejerna jag umgicks med under året på high school "over there", resonerade om utbildning och äktenskap. Deras stora mål var att bli gift. Tänk vilket slöseri med mänskliga resurser som sker när man skär borta halva befolkningen.

Jag hoppas innerligt att min dotter (och son) kommer ha andra idoler än Anna Anka. Att de kommer inse fördelarna med att leva i ett jämställt land, och vill fortsätta utvecklingen mot jämställdhet.

Skriet från kärnfamiljen och Karins Värld har också skrivit om hemmafrudebatten.

Restid?

Jag vet att många valt att ha lite längre restid, t ex för att drömjobbet inte fanns någon annanstans, eller för att man tycker att det är värt att bo en bit utanför staden.

I dessa fall så antar jag att man tänkt igenom det hela innan man köper bostaden/söker jobbet, men ibland är detta inte fallet. Företaget man arbetar på kanske väljer att omlokalisera, eller jobbet finns inte längre och man tvingas ta ett annat jobb där andra förutsättningar råder.

I mitt fall kommer företaget att omlokalisera, och vårt omsorgsfullt lagda vardagspussel raseras totalt av minst en timmes extra restid varje dag.

Som jag kan se det så finns det 2 alternativ; skaffa ett nytt jobb med samma/bättre förutsättningar som det gamla, eller stanna kvar och försök kompromissa fram lösningar på problemet (ändrade dagistider, mer hemarbete, deltid etc).


Vad skulle du ha gjort?

tisdag 15 september 2009

Lågkonjunktur i kommunens tjänst

För mig som är anställd inom kommunen har den rådande lågkonjunkturen slagit hårt. Minskade skatteintäkter ger sparbeting inom alla förvaltningar i min kommun. För min förvaltning, den sociala, innebär sparbetinget hot om nedläggning av ett äldreboende, svårigheter att hitta platser till dem med ett vårdbehov och mindre marginaler i verksamheten. Redan nu har vi märkt av att våra korttidsplater har minskat med 5 platser (tidigare 17 platser) och ett intagningsstopp på det nedläggningshotade äldreboendet skapar längre väntetid för dem som har ett behov av en plats på ett boende. Vi får jobba hårt för att hålla flödet uppe. Samtidigt som vi inte kan styra vårt flöde helt och hållet, av den anledningen att det är människor vi har med att göra. Människor som fortfarande har rätt till samma sak som innan konjunkturen dök.

Den rådande konjunkturen har gjort att vi är tvungna att hitta nya sätt att jobba, vilket inte bara är negativt. Inspiration till att jobba smartare behöver man alltid och nu sätts kreativiteten på prov.

Men trots de rådande sparbetingen får vi ändå rekrytera en ny medarbetare när en kollega slutar. Vilket vi finner positivt och lite som en vitamininjektion.

Det svåraste tycker jag är ändå att många tappar känslan av att jobba ihop, och att det lätt blir mycket vi/dom tänkande tyvärr. Ibland känns det som att alla tappar vettet bara för sparkraven hänger över oss. Jag tycker att nu mer än någon gång behöver man jobba ihop och verkligen tänka efter hur man ska jobba effektivt. Jag är inte avundsjuk på de politiker och högre tjänstemän som ska fatta beslut kring nedläggning och andra sparinsatser.

Privat har jag inte märkt lågkonjunkturen så mycket, både jag och maken har kvar våra jobb och ränteläget påverkar vårt boende minimalt.

Lågkonjunktur

Hade vi skrivit dessa inlägg i maj så hade jag skrivit att vi inte har märkt något alls. Visserligen hade det inte varit sant eftersom mitt företag har dragit ner personalen med ca 10% men eftersom jag har jobbat där i 7 år så berörde det aldrig riktigt mig.

Bara någon månad efter att vi hade suttit hemma hos oss med bekanta på besök och druckit vin och pratat lågkonjunktur och inte varit oroliga så släpps en riktig BOMB på makens företag. Det har beslutats centralt att företaget i Sverige skall läggas ner sånär som på en liten utvecklingsavdelning och någon person på lokal support. Företaget i Sverige går bra och de jobbar med produkter som minskar personalberoendet, så det kom som en chock. Det var lite svettigt med mig som föräldraledig till en liten då 2 månaders tjej innan det kom fram att maken är en av de ca 10% av personalstyrkan som har kvar sina jobb.

Sen nu för en vecka sen så har jag börjat få indikationer från mitt jobb som kanske gör min tjänst övertalig. Jag är inte orolig för mig själv eftersom jag har haft andra jobb inom företaget där de nu söker personal, men jag är lite orolig för att bli av med mitt jobb som jag gillar. Men i sammanhanget att "bli drabbad av lågkonjunkturen" så anser jag nog det vara ett lyxproblem.

Nu försöker jag att inte ta ut något i förväg utan att njuta av föräldraledigheten och längta tillbaka till ett företag i stor förändring som jag kommer tillbaka till vid årsskiftet.

måndag 14 september 2009

Uppsägningar och banktrassel

Denna veckas tema handlar om lågkonjunkturen och hur den har påverkat oss personligen. Det har väl knappast undgått någon att varsel och uppsägningar står som spön i backen runt omkring oss, så även på min arbetsplats, där bl.a. min närmsta kollega blev uppsagd. Det kändes väldigt tungt, jobbigt och orättvist, men kanske mest av allt bisarrt att se hur allt bara rullar på som vanligt, som om ingenting har hänt. Det är väl så det är, livet måste fortsätta som vanligt. Vi som är kvar inser hur skört allting är och jag personligen har fått mig en tankeställare, det gäller verkligen att måna om sin kompetens för ingenting är självklart..

Jag har även påverkats på andra sätt. Vår familj har gått i flytt-tankar väldigt länge och när vi väl bestämde oss för att ta steget visade det sig att vår bank satte sig på tvären "pga. lågkonjunkturen". Då vi har bundit vårt lån har vi inga egentliga förhandlingsmöjligheter och att lösa ut hela lånet och byta bank är inte ekonomiskt försvarbart. Så vi är kvar här ett tag till, hur länge vet vi inte. Även om vi trivs ganska bra så känns det minst sagt märkligt. Aldrig hade jag väl kunnat tro att vi inte skulle ha möjligheten att flytta om vi ville.

Det ska bli väldigt intressant att se hur klimatet på vårt företag kommer att utvecklas i och med uppsägningarna, hur räntorna kommer att se ut framöver och när allt kommer på fötter igen. Själv går jag på föräldraledighet om drygt 2 veckor så jag kommer att studera allt från ”andra sidan” och hoppas att det har vänt tills jag är tillbaka.

Kvinnor behöver flera dåliga förebilder

Hittade detta inlägget inne hos Karins Värld, om hur vi kvinnor ibland känner att vi behöver vara stålmannen för att komma någon vart. Samtidig är det viktigt att våga visa att vi alla har skavanker, och vara förebilder för varandra på den biten


Jag kände så gott igen mig i Karins beskrivning av att jag pratar för mycket och för snabbt, och att fingrarna på tangentbordet är lika snabba så det blir fel båda här och där. Jag vet också att jag kan vara slarvig och tjurig hemma, medan jag på jobbet håller stenkoll och oftast är den på gott humör. Husmor är ingeting för mig, och jag är så glad att jag inte var fru och mamma på 50 talet, då hade jag blivit tokig. Jag är en periodare med allting, så jag byter ofta aktiviteter hemma, jag snör lätt mig in på något speciellt och då är det allt eller inget som gäller. Full gas eller ingenting alls det är mig, så landet lagom kan vara frustrerande ibland för en invandrar som jag.


Jag försöker vara en god förebild för mina barn - på gott och ont. Samtidig försöker jag bara vara människa och kvinna också.

lördag 12 september 2009

Vardagslycka

I dag har varit en sådan lördag som man bara går och myser hela dagen, då man bara känner vardagslycka. Efter en stressig vecka är det undebart. Dagen har innehållit gympa med barnen, traktoråk med hela familjen och en trevlig middag tillsammans på kvällen med finporslinet och fina glas. Vädret har varit helt perfekt höstväder.
Nya krafter har hämtas, och jag känner mig redo för nästa stressiga vecka.

torsdag 10 september 2009

Ojämställda kvinnolöner

Tina Acketoft skriver på Aftonbladet Debatt om de ojämställda kvinnolönerna.

"Arbetsgivare och fackförbund måste bli medvetna om att de strukturellt värdeförminskar kvinnor och frågan ”Varför tar inte män hand om sina barn?” måste också ställas. "

"Näringslivspengar satsas istället på mängder av småprojekt för att utbilda kvinnor till entreprenörer och företagare. Problemet är att det inte är kvinnorna som behöver mer utbildning. Däremot behöver utbildningssystemet förändras. Det är därför genuspedagogik borde vara ett tongivande inslag i all lärarutbildning. "

Läs hela artikeln här.

Förskolefunderingar

Härom kvällen var det föräldramöte på barnens förskola. Tidigare år har föräldramötena varit ett forum där personalen informerat oss föräldrar om vad som kommer att ske under året, men i år var upplägget istället tänkt som en diskussion mellan föräldrar och personal. Frågan som diskuterades var ”vad behöver ditt barn i förskolan?”
Tankar om vad barnen behövde varierade med allt från näringsriktigt kost, till läsa böcker, sjunga, mer klättergrejer och till jämlikhet och genusperspektiv. Någon tyckte att det var viktigt barnen lärde sig saker medan någon annan tyckte att leken skulle vara i fokus.
Personalen lyssnade, kommenterade och kom med sin syn på saken. På några punkter finns det förbättringspotential men mycket av det som togs upp tycker jag redan fungerar väldigt bra. På det stora hela tyckte jag att det var en mycket bra diskussion och jag blir glad och lycklig över att jag har mina barn på en sådan fantastisk förskola.

Hur tänker ni kring förskolans funktion? Vad tycker ni är viktigt för era barn i den dagliga verksamheten?

onsdag 9 september 2009

En av mina första förebilder

Jag minns att jag läste en biografi om Amelia Earharts när jag gick på mellanstadiet eller högstadiet, och jag minns vilket intryck denna starka och fria kvinnan gjorde på mig. Så det glädjer mig att det nu kommer en film om henne. En film jag absolut kommer att se.
Så om du letar efter något bra att läsa, kan jag rekommendera att läsa mer om Amelia Earhart, en verkligen pionjär innan jämställdhet och som bröt barriärer.