Lågkonjunktur i kommunens tjänst

För mig som är anställd inom kommunen har den rådande lågkonjunkturen slagit hårt. Minskade skatteintäkter ger sparbeting inom alla förvaltningar i min kommun. För min förvaltning, den sociala, innebär sparbetinget hot om nedläggning av ett äldreboende, svårigheter att hitta platser till dem med ett vårdbehov och mindre marginaler i verksamheten. Redan nu har vi märkt av att våra korttidsplater har minskat med 5 platser (tidigare 17 platser) och ett intagningsstopp på det nedläggningshotade äldreboendet skapar längre väntetid för dem som har ett behov av en plats på ett boende. Vi får jobba hårt för att hålla flödet uppe. Samtidigt som vi inte kan styra vårt flöde helt och hållet, av den anledningen att det är människor vi har med att göra. Människor som fortfarande har rätt till samma sak som innan konjunkturen dök.

Den rådande konjunkturen har gjort att vi är tvungna att hitta nya sätt att jobba, vilket inte bara är negativt. Inspiration till att jobba smartare behöver man alltid och nu sätts kreativiteten på prov.

Men trots de rådande sparbetingen får vi ändå rekrytera en ny medarbetare när en kollega slutar. Vilket vi finner positivt och lite som en vitamininjektion.

Det svåraste tycker jag är ändå att många tappar känslan av att jobba ihop, och att det lätt blir mycket vi/dom tänkande tyvärr. Ibland känns det som att alla tappar vettet bara för sparkraven hänger över oss. Jag tycker att nu mer än någon gång behöver man jobba ihop och verkligen tänka efter hur man ska jobba effektivt. Jag är inte avundsjuk på de politiker och högre tjänstemän som ska fatta beslut kring nedläggning och andra sparinsatser.

Privat har jag inte märkt lågkonjunkturen så mycket, både jag och maken har kvar våra jobb och ränteläget påverkar vårt boende minimalt.