tisdag 10 mars 2009

Det passar inte just nu… om att jobba utomlands

Häromdagen när jag fikade med en kompis kom vi in på det där med att jobba utomlands. Hon är själv väldigt sugen på utlandsstationering, och det skulle passa bra som nästa steg i hennes karriär. Hennes man jobbar dessutom på ett internationellt konsultföretag, vilket troligen skulle underlätta för honom att kunna flytta med.

Vi diskuterade lite kring det här med att flytta iväg och jobba några år, när passar det egentligen. Hon har inga barn (än), men om det skulle komma inom en snar framtid, är det då dumt att inte bo i Sverige med sin generösa föräldraförsäkring, och trots allt en bra möjlighet att kombinera förvärvsarbete med att vara mamma? Själv har jag ett barn, som jag än så länge är föräldraledig med.


Min man och jag drömmer ibland om att åka utomlands och bo och jobba några år. Jag jobbar på ett tyskt företag, och halva min avdelning sitter i Tyskland. Det skulle troligen inte vara några problem för mig att bli förflyttad dit. Min man har dessutom pluggat ett år i samma tyska stad som vårt kontor ligger i, så han både pratar tyska och känner till staden. Själv har jag också läst en del tyska, och skulle gärna öva den mer på plats. Innan vi fick barn pratade vi ganska aktivt om det här, men vi försökte ju samtidigt att bli med barn, och flyttankarna hämmades av sådana saker som föräldraledighet, förskola, och det faktum att våra föräldrar skulle hata oss om vi flyttade utomlands med det hittills enda barnbarnet.

Men tanken finns där hela tiden hos mig. Ska vi kanske slå till ändå och flytta iväg ett tag, det kommer ju inte bli lättare ju större barnet/barnen blir. Ibland så tänker jag irriterat att ”det här skulle vi gjort tidigare”, men faktum är att vi har båda rest mycket och både pluggat och jobbat utomlands, och det är snarare den mersmaken som gör att vi vill åka iväg igen, inte faktumet att vi aldrig varit iväg.

Till yngre läsare av bloggen vill jag ändå säga: Åk ut i världen och plugga och jobba medan du är ung och singel, för det är sjukt roligt, men var beredd på att det ger mersmak. När man är 20 är det också lättare att ta ett jobb som servitris eller receptionist än när man är 30, har 250000 kr i studieskuld och bostadsrätt… och tveka inte att åka nånstans om en bra chans dyker upp, man ångrar det sällan det man gör, oftare det man inte gör. Familj och vänner finns kvar. Själv hade jag och min man distansförhållande i flera år eftersom vi just ”hoppade på” allt det roliga som dök upp.

Jag brukar läsa Utlandsmammans blogg, och hon och hennes sambo hade kravet, när de flyttade till Italien, att det skulle gå att leva på en persons lön. Just nu, efter snart åtta månaders föräldraledighet, är jag snarare sugen på att börja jobba igen, än på att vara hemmafru. I samma blogg kan man läsa om barnomsorg i Italien. I Tyskland är det inte heller lätt att få förskoleplats (Kinderkrippe) till små barn.

I diskussionen med min kompis kom vi fram till att det inte finns någon perfekt tid att åka, man får ta chansen när den dyker upp, och när man själv känner sig tillräckligt peppad för att ta tag i allt det innebär att flytta från Sverige ett tag.

För mig är det följande ”aber” som står i vägen för att göra slag i saken:

* Vad finns det för jobb åt min man?
* Vad finns det för barnomsorg? Vad händer när vi vill ha fler barn?
* Hur skulle vår sons kontakt med sina mor- och farföräldrar bli?
* Hur skulle vi trivas utan närhet till vänner och bekanta?
* Är vi båda två tillräckligt sugna på att åka?

Malin tipsade ju för inte så länge sen om Linda i Dubai, och Maria i bloggen har nyligen jobbat i London. Ibland tänker jag att det bara är att ”just do it”, funderar man för mycket så blir det nog aldrig av. Läsare som tagit steget får gärna bidra med sina erfarenheter!

12 kommentarer:

Vicky sa...

Hej, vad kul att du läser min blogg Catharina! Klart det gick bra att länka till mig. Det är väldigt mycket att tänka på, men när man väl tagit beslutet märker man hur många saker löser sig "av sig självt".

Jag skulle jätte gärna jobba, men jag kommer alltid fram till att jag förlorar så mycket på det (t ex att mina barn ska kunna tillbringa sommaren i Sverige). Istället passar jag på att fortbilda mig och på de sättet hålla mig ajour om /när den dagen kommer och vi flyttar till Sverige igen.

Karolina sa...

Vi har planer på att ta några sabbatsmånader i Thailand om några år. Jag kommer så småningom sätta mig i skolbänken och se till att jag får högskolepoäng som matchar det arbete jag har idag. Det vore bra att göra i samma veva. (Dock innan barnen börjar skolan)

en annan sa...

Vi bor låång från både mor- och far- föräldrar redan idag så på sätt och vis lever vi redan som om vi hade utlandstjänst...
Fast ändå inte. Det svenska samhället bjuder på en enorm familjelivstrygghet och jag tror inte jag skulle vilja dra utomlands om jag inte visste att jag fick nog hög lön för att försörja hela familjen inklusive hemmavarande man. :-)
Men därmed inte sagt att jag inte funderar på't, åtminstone varannan månad...

En gång angripen av utlandsbuggen, alltid angripen. :-D

Johanna sa...

Jag skulle väldigt gärna vilja arbeta utomlands, och min man också. Men det är många saker att tänka på, och framför allt är jag rädd att barnen kommer i kläm. När fördelarna ser ut att väga över nackdelarna börjar vi nog att planera.

Catharina sa...

Utlandsmamman - OK, jag kanske hade missuppfattat dit lite vad gäller viljan att jobba, men jag kan förstå också att fördelarna överväger nackdelarna, och om du kan fortbilda dig under tiden så är det ju i alla fall sysselsättning. Det beror ju på vilken slags jobb man har också förstås.

Karolina - intressant! Sabbatsmånader lockar mig faktiskt inte alls lika mycket som "vardagsliv" utomlands. Kan bero på att jag tröttnar på sol och bad efter mindre än en vecka...

En annan - jag förstår hur du menar med långa avstånd, vi har det till mina föräldrar. Men det går ändå att åka tåg eller bil idag, det skulle vara svårare till utlandet... Och visst, buggen finns alltid där :-)

Johanna - varför tänker du att barnen kommer i kläm?

Johanna sa...

Catharina -
Jag har vänner som åkt utomlands och ofta måste en förälder vara hemma med barnen, alltså det är bara en som kan jobba. Att åka för att låta en nanny ta hand om barnen känns riskabelt och det är då jag känner att barnen kan komma i kläm.
Vi måste vara helt eniga om att en av oss inte jobbar, och då beror det ju på hur arbetsmarknaden ser ut - vem av oss som kan jobba.

Johanna sa...

Ett förtydligande -
Om det skulle fungera på ett svenskt sätt med deltidsarbete och en fungerande barnomsorg/barnflicka har jag naturligtvis ingenting emot att båda föräldrarna arbetar. Men jag hör mest om de dåliga arbetsmarknaderna där det förutsätts att en i familjen (oftast mamman) är hemma med barnen.

Malin sa...

Vi har massa olika planer i huvudet på hur vi ska få till en längre utlandsvistelse. Vi skulle gärna flytta utomlands men som Catharina klarar jag inte av att ta föräldrarnas enda barnbarn ifrån dem. Funderar istället på att varva föräldrarledighet och tjänstledighet om vi får ett barn till och åka till exempelvis Argentina och plugga språk. Vi har dessutom halva släkten utomlands och funderar på att åka dit i några månader, det blir inte en sol- och badsemester även om den innefattar de delarna. Har också funderingar på att sambon ska ta ett årskontrakt utomlands och att jag kan plugga. Vi vill isf att vår dotter får gå på förskola utomlands. Det knepiga är att man förlorar sin förskoleplats hemma om man är borta mer än 3 månader, man vill ju gärna att barn får komma hem till samma trygghet om man åker hem. Bostads-situationen är också lite knepig.

Catharina sa...

Johanna - aha, då förstår jag. Ja, att ha en au-pair som precis gått ut gymnasiet känns inte helt optimalt... och många andra alternativ känns kanske inte heller så roliga.

Malin - visst finns det så många "men" som gör att man bara sitter på sin rumpa i kalla Sverige och lever sitt vanliga liv... Plugga språk låter som ett roligt alternativ, även om jag gärna vill just jobba. Inte för att man ska göra saker bara för sitt cv, men hur tror du ett år med t.ex. spanskplugg i Argentina tas emot på arbetsmarknaden när man kommer tillbaka?

Malin sa...

Catharina: Jag bryr mig faktiskt inte ;-) Jag gör hellre det jag drömmer och längtar efter. Det var sån himla hets när jag pluggade att man skulle fixa sommarjobb inom sin branch, att man skulle ha ex-jobb i Sverige så man fick in en fot på ett företag här osv. Jag sket i allt det där, sommarjobbade på en teater, café etc. Gjorde exjobbet utomlands. Visst, jag fick inget ingenjörsjobb efter mitt exjobb, men det var det ingen som fick, det var lågkonjunktur. Det tog några månader, sen hade jag jobb. Allt löser sig. Jag har svårt att tro att jag inte skulle kunna få något jobb bara för att jag pluggat språk en period emellan.

Det som hindrar oss är som sagt vår dotters trygghet, allt är så mycket enklare när man inte har ansvaret för en liten människa. Ni som inte har barn, ut och res!

Anna Langefors Bräutigam sa...

Här är mycket sagt! Intressant diskussion :-)
Jag vill egentligen bara inflika att det bästa är väl om man varken ångrar sådant man gjort eller sådant man inte gjort?
Att ångra sådant man inte gjort förstår jag inte varför man skulle göra? Man har ju upplevt annat istället och dragit lärdomar även av det!

Jag som (o)ordnade mitt liv på det viset att jag inte kan åka och arbeta utomlands varken då eller nu tänker att chanserna inte slutar komma. Man kan gott och väl dra iväg som 50+:are :-)

Catharina sa...

Malin - nej nej, jag menade inte heller att man bara ska göra saker för att det kan vara bra i framtiden. Man ska göra det som känns kul och rätt, men ändå gnager det lite i mig... hur skulle mina jobbchanser ändras om jag var hemmafru i Brasilien i tre år t.ex.

Anna - roligt att du nämner det, för när jag skrev just de raderna så tänkte jag ändå att det kanske är lite klyschigt. Och du har så rätt, att välja att inte göra något, är ju att välja att göra nåt annat. Även att stanna kvar är ju ett aktivt val (men ibland inte så aktivt, utan bara ett "rulla-på-val").

Förhoppningsvis slutar chanserna aldrig komma, och det jag ville säga var ju just att det passar aldrig egentligen, det finns ingen perfekt tidpunkt att bryta upp och åka iväg.