fredag 11 juni 2010
Arbetsgivare väljer bort småbarnsföräldrar
Sommarpratare att "inte missa"!
Jag fick, av snäll medarbetare, en utskriven lista på sommarens sommarpratare och kunde genast ringa in tre som jag inte tänker missa, vad gäller de ämnen vi avhandlar här i bloggen:torsdag 10 juni 2010
Tre hattar!
En "gammal" roll där jag ska avsluta en Lean-ackreditering de närmaste veckorna; nya uppdraget som ska lämnas över till någon (ännu icke identifierad person) och nya rollen där jag ska ta över en grupp under min kollegas mammaledighet (som började tidigare än väntat på grund av sjukskrivning).

Jag försöker hinna med genom att prioritera det viktigaste. I nya jobbet prioriterar jag veckovisa teammöten med gruppen (som är väldigt självgående och tyckte att varannan vecka skulle vara nog) och ledningsgruppsarbetet (för att komma in i hur den fungerar och tillvarata mitt teams intressen i till exempel budgetarbetet).
I gamla rollen har jag redan lämnat över det mesta; men ackrediteringen ska 'banne mig' bli klar!
Resten av tiden lägger jag på integrationsprojektet, där det brinner lite mer i knutarna, med tighta deadlines och såväl interna som externa intressenter.
Alla tre delarna känns fortfarande väldigt roliga, och jag lyckas ta mig tid för mig själv nu och då på vardagskvällarna, och håller de flesta helger (nåja, efter lördag lunch i alla fall) tomma från jobb. Så just nu sitter jag i en riktig guldsits!
Ny chef = sjunkande båt
Jag som oftast på jobbet är en person som försöker undvika konflikter och söka andra vägar ur dem fick redan andra veckan som vår nya chef var på plats nog och markerade vad som är mina arbetsuppgifter och att jag inte vill ha med henne på mina möten om vi inte har punkter med på dagordningen som berör henne. Hon vill sitta med för att "omvärldsbevaka" och se vilka ärenden hon kan lägga beslag på (min tolkning). Det känns som att vi befinner oss mitt i Firo-teorin, vi kollegor som under den förra chefen åtminstone satt i båten en bit ut till havs har nu backat tillbaka till kajen och de flesta av oss är i land.
Nu känns det trögt och segt på jobbet och all den arbetsglädje jag så länge känt för min nya tjänst har påverkats negativt av hela den här soppan. Min kollega gick dessutom in till den nya chefen och stod där en halvtimme och gnällde över min inställning i frågan. Trots hennes tilltag gav den nya chefen mig rätt men det har ändå gett mig en besk eftersmak. Jag är osäker på om det var taktiskt smart att markera revir så starkt av mig och ge vår nya chef en skev bild av mig så tidigt. Suck. Förmodligen känner jag också så här eftersom jag ständigt gör allt för att undvika konflikter, på jobbet.
Emma
Pappa påverkar
När det var dags att välja gymnasieinriktning var helt säker på att jag skulle läsa något mer traditionellt kvinnligt, som humanistisk linje och sen fortsätta plugga språk.
Varför? Jag, har faktiskt ingen aning, för det var inte så att jag var särskilt intresserad av språk.
Syokonsulenten tyckte att jag skulle läsa ekonomisk, för jag hade ju ändå fallenhet för matematik.
Mina favoritämnen var fysik och matte, och det var också där jag hade mina bästa betyg.
Min pappa är gymnasieingenjör, och han tyckte att jag skulle satsa på teknisk linje.
Så bara veckan innan valet skulle göras, ändrade jag riktning totalt och så blev det teknisk linje i stället. Ett val jag aldrig ångrat, och jag kände direkt att det var det här som passade mig.
Och till slut blev det en civilingenjörexamen, och allt tack vare att min pappa hjälpte mig att välja det som passade mig bäst.

måndag 7 juni 2010
Gör chefen eller kollegor bort sig på sommarfesten?

Det här tänkte jag blogga om redan i julas, angående julfester med företaget.
Chefen som går överstyr på festen med kollegorna.
Då fick jag nämligen höra en historia som fick nackhåren att resa sig. En kompis råkade ut för en högst oprofessionell medarbetare i ledande befattning. Jag minns inte de exakta detaljerna men det var långt ifrån ett värdigt beteende.
Tittar din kollega eller chef också för djupt i glaset när ni har sammankomster med företaget?
Kvinnan som är chef för Nationella Insatsstyrkan

Nya chefen för Sveriges elitpoliser är kvinna och hon heter Marie Jarnérus.

söndag 6 juni 2010
Sveriges nationaldag

Jag tycker som invandrare att Sverige har mycket att fira i dag, den vackra naturen, jämställdhetsarbetet, föräldraförsäkringen, ordet "lagom" och skötsamheten är värt att fira. Hur än man väljer så ska man skapa sitt eget firande, inte snegla på andra. I dag har Sverige visat sig från sin absolut finaste sida här jag bor, med sol, grönska och vajande flaggor.
Vad jag vill med detta inlägg ? Inget annat än att säga gratulerar med dagen Sverige !
Intressant forskning om mellanschefens roll
Aspekter på ledarskap, ur Mandelas synvinkel

Jag läser just nu boken ”Mandelas arv: 15 lektioner om kärlek, livet och ledarskap” av Richard Stengel. Jag har endast hunnit läsa en tredjedel och kan alltså ej utvärdera den än.
Några starka tankar finns dock att avrapportera så långt:
Mandela skriver i förordet:
”I Afrika finns ett begrepp som kallas ubuntu – en djup känsla av att man finns som människa bara genom andra människor; att om vi åstadkommer något här i världen, är det lika mycket tack vare andras arbete och insatser som vår egen förtjänst.”
Det tycker jag summerar en svensk hållning inför ledarskap också såväl som att det är något man aldrig får glömma som ledare. Du kan aldrig röra dig framåt om du inte har medarbetarna med dig i den rörelsen.
Bokens författare skriver:
”Han har en enorm förmåga att charma sin omgivning och är förvissad om att hans charm på ett eller annat sätt kommer att vinna. Han är uppmärksam, artig, älskvärd och – för att använda ett ord som han skulle avsky – förförisk. Och han bemödar sig.”
Här tycker jag författaren sätter fingret på något väsentligt då han talar om vikten av att bemöda sig. Det är det vi refererat till som ”det lilla extra” här i bloggen. Det tror jag personligen gör en väsentlig skillnad i all slags framgång.
Mandela själv talar tydligen ofta om något jag själv brukar återkomma till här i bloggen: mod. Han konstaterar att mod är viktigt för en ledare (och för alla människor). Han slår i boken fast den springande punkten i själva begreppet ”mod”: det är inte avsaknad av rädsla (tvärtom!) det är att göra något trots att man är rädd.
Jag avslutar med ett citat av Mandela, från boken, som beskriver den typ av ledarskap Mandela arbetar med, det exemplifieras av ko-vallning (som Mandela sysslat med som ung):
”När man vill att djuren ska gå åt ett visst håll så ställer man sig bakom dem med en käpp, och sedan sedan ser man till att några av de klokaste djuren går upp i täten och rör sig åt det håll dit man vill att de ska gå. Resten av hjorden följer efter de där djuren som är mer framåt, fast i själva verket styr man dem bakifrån…” ”… Det är så en ledare bör sköta sitt jobb.”



