Fundering från sandlådskanten

Det är sommar, semester. Vi bor i idyllen med husen runt sandlådan med sandlådan och gungorna som given mötesplats för både stora och små. Jo, för både gamla och unga bor här och alla är rasande trevliga: både fruar och äkta män.
Av olika anledningar faller det sig så här att det oftast (nej, inte alltid) är mammorna som är ute med barnen och sitter och ser dem leka. En del familjer är mer jämställda än andra och självklart är det inte så att jämställdhet nödvändigtvis är prio ett för alla.
Var och en blir salig. Ja, ni vet. Jag respekterar det.

Vad jag gnuggar mina små grå över är: tänk att det då också blir så att det blir lite knepigt för mig att sända ut min make till sandlådekanten, till mammorna där! Inte så att han är asocial eller inte trivs med det, snarare så att samtalsämnena blir lite trögare, lite annorlunda, helt plötsligt. När maken sänder ut mig till mammorna fortsätter samtalen och flyter vidare, de ändrar inte inriktning. Ändå har maken och jag väldigt lika intressen och roas av väldigt lika samtalsämnen.

Jag vet att jag noterat artiklar kring ämnet förr - pappor som påpekar hur knepigt det är att ge sig ut i sandlådan/öppna förskolan eller vad det vara månde. BVC kanske? Jag har bara tänkt att "de var ju attans tramsigt, hur svårt kan det vara?". Självklart är det inte svårt alls, min make har inte klagat, inte ens nämnt det. Jag har bevittnat det från min balkong alternativt från mitt sovrum (som ligger cirka 7 meter från sandlådan).
Vad jag också noterat, denna glada renoverings- och därmed hemmavarandesommar, är att jag hellre själv går ut då'ra.... ut till sandlådan och de klara samtalen. Ut till grannfruarna och alla församlade barnen, ut för att skjuta till en hjälpande hand här och en där, ut för att hojta:
-Vilka vill ha kaffe, jag tänkte ändå sätta på?!
Ut med en bricka med kaffe, mjölk, kakor och saft. Åt alla. Så gör inte min man, inte alls.
Och då tycker vi allt som oftast att jag är mannen i realtionen. Inte i dessa fall dock.

Är det uppfostran eller miljö? Är det någon slags otålighet i att få färdigt allt det som ska göras där inne (i vårt fall x antal väggar som skulle målas och tapetseras och trappa som skulle målas etc.)?
(som käck grädde på moset fick även denna jämställdhets- och karriärmamma idag höra av maken att "han slitit så och vad har du gjort?".... ojojoj, då fick han höra vad jag gjort och så fick HAN göra det idag)

:-DSom sagt, även pappor ibland!