torsdag 28 maj 2009

Räcker lönen till ett hus?

Lika bra att erkänna, jag är en "hemnetknarkare"... Från och till har jag och maken tittat på hus i över ett år. Det slutade förra våren med att vi bytte vår hyreslägenhet till en som skulle ombildas till bostadsrätt, i förhoppningen om att det skulle ge oss en välbehövlig skjuts in på marknaden (alla hus blev ju så dyra i slutändan). Den nya lägenheten har som en bonus lite radhuskänsla, men vi längtar ändå efter att någon gång ha vårt eget hus att rå om. Så här års drömmer jag gärna om blommande syrenbuskar och äppelträd i en egen trädgård... Så vi fortsätter titta, går på visningar, lägger ett bud om vi tror vi hittat rätt... och samtidigt rullar livet på utan att vi blir husägare.


Vi är båda civilingenjörer med relativt välbetalda jobb. Det som fascinerar mig är att vi trots detta helt enkelt inte har råd att köpa ett hus i en närförort till Stockholm om det inte är ett förfallet ruckel. Budgivningarna på en del hus vi tittat på, som varken är stora eller i toppskick, har rusat iväg 1,5 miljoner över utgångspris. Vem har såna pengar undrar man ibland, men inser att det förstås är tidigare bostadsklipp snarare än höga löner som gör det möjligt.

Själva letar vi vidare, och höjer våra löner med 3 % medans huspriserna ökar med vad... 5-10 %. Lustig marknad det där. Men men, en dag dyker nog även vårt drömhus upp - rätt hus till rätt pris på rätt plats!

12 kommentarer:

Pernilla sa...

Klart det gör! Men det är sjuka priser! Vet annars en fin tomt med trevliga grannar, om ni är byggsugna. ;)

Emma sa...

Det du skriver om var anledningen till att vi flyttade från Stockholm. Ingen av oss var intresserade av att:

1) Punga ut med de pengar vi skulle varit tvungna till
2) Alternativt hamna ute i en förort
3) Investera i två bilar för att kunna pendla till jobb
4) Tappa för mycket fritid som långa pendlingsavstånd innebär.

Lycka till i husletandet!

Anonym sa...

Jag vet inte var ni letar hus men vi bor inte "mitt i smeten" men ändå väldigt bra till, i Stockholms kommun.

När vi letade hus letade vi inte alls efter ett sådant hus som vi till slut hamnade i. Men vi stormtrivs och vill inte flytta mer! Vi bor i ett område med kedjehus. Tomten är liten men det är en gavel med lite allmäning runt om som gör att det känns större. Barnen kan springa ut och in - det finns kompisar nära. Både jag och min man arbetar inne i stan. Vi har bra kommunikationer och bra cykelbanor.

Så kanske drömhuset inte alls är det ni drömmer om just nu och kanske går det att hitta utan att skaffa två bilar eller jättelånga pendlingsavstånd? Kanske finns det bara där en dag. Ett hus som ni inte alls tänkt er, ändå åker och tittar på och faller pladask för!

Helga sa...

Jag håller med Anonym. Precis som ni letade vi ganska länge men hittade inget som kunde mäta sig med vår fina hyreslägenhet. Det vi ville ha hade vi inte råd med och vice versa.

Men så började vi tänka "utanför lådan" och insåg att radhus kanske skulle passa. Drömmen om ett fristående hus gick helt enkelt inte ihop med ekonomi, pendlingavstånd, etc.

Eller så flyttar man från stan, som sagt ovan. Fast det kan ju vara svårt att kombinera med jobb..

Linda R sa...

Vi köpte hus (i Göteborg) 2005 och jag är överlycklig idag att vi inte lyssnade på banken som dels tyckte att vi skulle låna dubbelt så mycket och dels tyckte att vi skulle ha rörliga räntor.

Nu när makens företag skall lägga ner i Sverige känns det superskönt att inte ens behöva vara oroliga fast jag är föräldraledig. Vi klarar huset ändå det enda som händer är att vi kanske inte kan renovera som planerat....

Johanna sa...

Linda R -
Jag håller med dig om bankens inställning till lån. När vi köpte vårt kedjehus kunde vi lätt ha fått låna en miljon till. Det kändes dock helt galet att ligga så högt belånade, just med tanke på att man inte vet hur arbetsmarknaden ser ut i framtiden.

Vi kompromissade och köpte ett mellanboende som passar när barnen är små, med ambitionen att flytta till ett större, fristående hus om några år.

Anonym sa...

Det här är ett typiskt exempel på "naturligt urval".

Meningen är självklart att ni som två kunniga civilingenjörer skall flytta ut på landsbygden (helst Norrland)och där köpa ett hus för 600 000 kr och sedan få en sådan stor frihet att ni i stället startar och bygger nya företag som anställer nyligen uppsagda människor som bara längtar efter ett jobb.

Det naturliga kretsloppet.

Ur landsbygden är du kommen - landsbygd skall du åter varda.

Gör er plikt!

:)

Charlotta sa...

Även vi nobbade boendehysterin och bankens låneförslag. Vi lade oss under och köpte ett smart planerat gavelradhus från 60-talet i ett bra område, visserligen en bit utanför stan men med direktkommunikationer in till stan och nära tillgång till barnvakt (mina föräldrar). Men det var absolut in det vi planerade för från början - jag skulle t ex ALDRIG ha ett radhus. NU är vi helnöjda med vårt öppna 60-talshus med stor gaveltomt, äng med lekpark och skog bredvid och havet en kort promenad från huset. Så det blev bra ändå.

Fast visst - vi drömmer om ett nybyggt fristående hus vi också men inser att det inte är läge för det nu. Dessutom är det kalasskönt att inte behöva oroa sig för räntor och konjunkturer.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Åh, jag vet precis vad ni går igenom! Jag och min man bodde i en hyrestrea vid Hornstull. Älskade det. Men när 3:an kom blev för trångt. 3 barn i samma rum var lite mycket, särskilt när äldsta då skulle börja skolan. Lite krock mellan bebis och minipärlor, pennor, minilegobitar osv...

Vi hade ingenting. Hade ju bott i hyresrätt hela tiden. Vi försökte i över två år att byta till större, men eftersom de flesta hyresrätter blivit eller är på väg att bli bostadsrätter så var det helt omöjligt! Till slut gav vi upp och köpte ett litet orenoverat enplanshus i Saltsjö-Boo i Nacka för 3,7 miljoner (ja, om ni tycker att jag är intim så har jag redan berättat allt i en artikel för Expressen, så för mig är det ingen big deal). Fick låna rubbet! De 100 000 kronor jag hade på banken räckte till lagfart och pantbrev... Vi hade inte råd att renovera mer än att vi rev ur de då 37-åriga heltäckningsmattorna och la trägolv, samt satte återställare över alla mörka vävtapeter och målade vitt. Badrum och kök är fortfarande original från år 1970...

Vi tjänar okej båda två. Nu betalar vi nästan 20 000 kronor i månaden för boendet... Och det är inget stort flådigt hus. Det går bara att köpa dyra hus om man redan är inne i svängen. Jag har många vänner som har hus för 5-6 miljoner, och lån på kanske bara 2-3... Bara för att de köpte bostadsrätt när jag fick min hyresrätt i början av 90-talet. De är miljonärer i jämföresle med oss. Vi ligger hopplöst efter.

Fattar inte hur de som flyttar in till Stockholm gör. Eller de som tjänar mindre... eller är ensamstående...

Charlotta sa...

Rebecka: Det har jag läst om :-) Minns mycket väl den artikeln.

Catharina sa...

Tack för tips :-) Vi letar inte så himla nära stan heller, mitt syfte med inlägget var mer en allmän uppgivenhet över att det inte räcker med bra jobb och lön för att ha råd att köpa ett hus i Stockholm, för lägenheter och hus har rusat i höjden och i sin tur trissat möjligheterna att öka ännu mer.

Peter sa...

Det är ett fenomen som jag också undrar över. Som ett par kommentarer redan framhävt, en hel del stoppar ju in pengar från tidigare bostäder.

Frågan är ju bara om det kan fortsätta så? När bostadspriserna går upp dubbelt så mycket som lönerna? På det historsikt sett extremt låga räntor, tom de 6,60% i höstas var ju inte speciellt högt, men då verkade det vara kritiskt för många, speciellt de som nyligen stigit in på marknanden och har höga lån.

Misstänker att det förr eller senare kommer en korrektur söderut, så som i USA, UK och Spanien, där de också haft glada dagar med pengar som skapats av prisstegringar.