"Prataren" - den sociale och roliga personen som tyvärr inte får särskilt mycket gjort. Oftast börjar det bra och vi kan diskutera och tycka saker, men när det är dags att göra och det inte händer något blir jag stressad och frustrerad.
Konsensuspersonen - som vill att alla ska vara överens och innan dess inte fattar några beslut är den andra typen som stressar mig. Jag blir otålig när beslut inte fattas och det inte händer något. Att inte alla beslut går min väg är något jag mycket hellre lever med än att inga beslut alls fattas.
"Prataren" hanterar jag genom att använda handlingsplaner, påminna om aktiviteter och kanske boka in tätare uppföljningsmöten. Konsesuspersonen har jag inga bra sätt att hantera på? Hur gör du?
Har du personligheter du har svårare att samarbeta med och hur hanterar
du det?

9 kommentarer:
Tack för en aha upplevelse angående prataren. Jag ska ta med mig dina tips om hur man hanterar dessa.
Konsensustypen är svår tycker jag också
Konsensuspersonen är väl inget större problem om det inte är din chef? Är hon/hhn det skulle jag säga det vis ett medarbetarsamtal, eftersom det är en konsensusperson kommer hon/han ju även vilja göra dig till lags och fatta beslut och förmodligen är fler irriterade;-)
Hälsar
/Malin
Jag är ganska bra på att hantera alla slags personligheter och anpassar mig ganska mycket. Behövs det en person som tar beslut så tar jag den rollen och är någon annan drivande i att ta beslut så backar jag (om jag inte tycker de är helt fel vill säga). Jag är van vid att jobba mkt själv och tyvärr också att ta största delen i sammarbeten. Det är såklart jobbigt om det är ett långt projekt men det brukar lösa sig med kommunikation. De enda personer jag har svårt för är de som kör över andra och helt enkelt är j*vligt oempatiska.
Malin - nej visst är det allra svårast om konsensuspersonen är min chef, puh det är riktigt jobbigt, men även i andra sammanhang kan det leda till att beslutsgrupper blir långsamma.
Karin - hoppas du kan ha nytta av dem. Det var bara nyss jag fick en aha upplevelse på hur jag måste göra mer strukturerat.
Malin - ja överkörare är inte heller kul, har dock inte haft så många såna i min närhet.
skulle vara kul att veta vilken personlighetstyp som du tycker att du själv tillhör.
Hälsningar från enför er okänd läsare i övre medelåldern.
Eva
PS ids inte logga in på nått konto förblir därför anonymare ( än jag varit med konto)
:-D intressant!
Konsensuspersonen är svår. Men blir väl sällan chef? ;-) Av just det skälet.
Jag har en tredje "hemliga agendan" som stressar - h*n som uppenbarligen har en hemlig agenda och ngt i kikaren. Jag sitter som på nålar och undrar vad h*n egentligen vill.
Konsensuspersoner är sega, min förre chef var en typiskt sådan och genom att försöka göra alla nöjda och undvika konflikter skapade han istället mycket missnöje och ett stort antal konflikter.
Den jag har svårast för att den tyste som väntar och väntar och sedan säger något jättekritiskt när alla andra är på väg att enas.
Själv är jag nog lite bossig, snabbt ska det gå, inget onödigt velande. Avskyr också personer som upprepar nästan det andra sagt med endast lite egna ord. Hela tiden. Kanske för att få höra sin röst?
Eva - det var ju en svår fråga, hur jag ska kategorisera mig själv. Jag tar snabbt till mig nya saker och kan snabbt se vad som behöver göras, vill snabbt ha handling och beslut och kan därför uppfattas som rastlös. Gillar att höra andras åsikter och har inte mycket prestige i att bara få igenom mina - bara det händer något.
Och jo det finns konsensuspersoner som blir chefer - av erfarenhet vet jag!
Lilla O - den jättekritiske tyste har jag också råkat utför, men inte så ofta. Och den är svår att hantera.
Hemliga agendan har jag inte mött särskilt ofta. Tuva - hur hanterar du den?
Intressant inlägg Elsa. Jag känner så otroligt väl igen mig på din beskrivning av dig själv. Jag uppfattas nog också som en rastlös typ som helst har hundra järn i elden.
Den tråkigaste typen på kontoret, som jag har svårast för, är förändringshataren. Den som alltid utgår från att förändring är av ondo.
Men jag märker ju att jag blir mer och mer tolerant mot alla sorters personligheter för varje år som går i arbetslivet. Det brukar ju bli som mest spännande när olika personlighetstyper jobbar ihop. 1+1=3 liksom.
Skicka en kommentar