Reflektioner från barndomens gata

Barnen och jag är just nu på besök i mitt föräldrarhem, det är lite långledigt och då passar jag på att åka och hälsa på. I går under min kvällspromenad kom jag att tänka på hur märkligt det känns att vandra runt sin barndoms kvarter och i sin barndoms skog. Allt är på något sätt så känt samtidigt så främmande.

Det är snart 15 år sedan jag lämnade min hemort så det är inte så konstigt att det känns främmande för mig, samtidigt som så mycket av mig trots allt formades under åren jag sprang omkring i skogen runt mitt föräldrarhem och lekte. Formades på båda gott och ont inför framtiden och vuxenlivet.