En betraktelse om hur åren rusar samt en analys

Mycket viktigt arbete äger rum i kommunens verksamheter.
Jag är glad och ihärdig i mina egna insatser, liksom många kollegor och medarbetare är.

Min store son tar studenten i morgon och det innebär att jag varit glad och stolt mor åt honom i 19 år. Jag kan inte för mitt liv begripa vart åren tagit vägen eller att han är så stor.

Det finns mycket jag önskar att jag kunde ha gett honom: saker jag inte haft råd att köpa, resor vi inte haft råd att företa. Det finns också livserfarenheter han har som jag önskar han inte haft. Så är livet.
En sak jag dock – faktiskt – inte önskar är att jag skulle ha arbetat mindre eller annat närbesläktat. Jag vet att frågan är en het potatis och jag har vid upprepade tillfällen själv resonerat i frågan kring att ”arbeta mycket”.

Jag har alltid varit intensivt, aktivt närvarande som förälder. Jag älskar absolut och reservationslöst, mina två söner. Jag skulle ta en kula för dem vilken stund som helst och skulle släppa allt jag har för händer om nöd uppstod. Jag lyssnar på deras tankar och bidrar med min omtanke och erfarenhet och jag coachar dem i deras livsval, om de så önskar.

Jag är dock inte hemma varje kväll eller hämtar på förskolan varje dag. Jag går inte på alla föräldramöten och har missat Luciafiranden och utflykter. Det är dock INTE DE SAKERNA som är det viktigaste i relationer, anser jag.

Min 19-åring mailar mig och avslutar med orden ”Jag älskar dig”, han skriver ibland peppande sms till mig att han tycker att jag är en förebild och att jag är ”kool boss-woman”.
Jag uppfattas kanske som förmäten men jag tycker att jag fattat rätt val och att min egen instinkt att ge allt både på jobbet och i hemmet är rätt. För mig.

(Jag tror även att det smittat av sig på nämnde son, då han i ett antal år haft sina mål klara för sig och vetat vad han vill arbeta med och strävar mot det. Även han drar på idén att det ska "gå att förändra världen" och satsar!)

Nu har jag tagit en son fram till student och hemifrån-flytt! Livet svindlar med alla sina perspektiv och upplevelser.

Varför behöver jag då hävda detta här, i bloggen?
Jo, för att jag vill eliminera eventuella trosföreställningar att jag inte av erfarenhet vet vad jag talar om när jag debatterar det här att lägga mycket energi på mitt arbete (som är så viktigt för vårt samhälle och människorna i det samhället) och för att jag vet av egen erfarenhet att förebilder behövs.
Jag suger åt mig av de äldre kvinnor som verkar för sådant som stämmer med mina värderingar och kanske finns det någon där ute som blir stärkt av mina?

(att det finns alldeles fullt av människor som inte blir det, vet jag och det kan jag leva med)