Min mamma var katolik. I sin ungdom hade hon planer på att bli nunna. Sedan kom hennes liv att bli ett helt annat, och det får jag ju vara tacksam för...Genom henne kom jag i kontakt med den katolska kyrkan på olika sätt. Aldrig någonsin försökte hon påverka någon annan i familjen att dela hennes tro, men jag följde ibland med till kyrkan på söndagarna och hjälpte till vid en del högtider.
Jag kom också i kontakt med ett kloster i Hilleröd, Danmark som min mamma hade nära kontakt med. Där lärde jag känna nunnorna som tillhör Karmelitorden, en kontemplativ orden som ägnar sig åt bön och har väldigt lite kontakt med omvärlden. De lämnar aldrig klostret om det inte är absolut nödvändigt. Jag fick där en nära kontakt med Syster Teresia Margarita som känns som en slags tvillingsjäl, våra extremt olika liv till trots. Nu var det länge sedan vi sågs eller skrev till varandra, men medan jag skriver det här känner jag hur viktigt det är att inte förlora kontakten med henne.
Även om jag själv aldrig räknat mig till någon religion, har jag en slags dragning till det andliga. Jag kan förstå att man kan välja klosterlivet, något andra ofta finner obegripligt. Själv passar inte det livet mig, men när jag har vistats i Karmelitklostret har jag känt en svårförklarad frid.
Axel Carlberg, före detta munk i 23 år i Dominikanorden och numera småbarnspappa sedan fyra år beskriver det bättre än jag när han förklarar bönens verkan:
Först går hjärnan på högvarv och det tar tid innan pratet i huvudet tystnar. Inte förrän stillheten infinner sig kan man lyssna till sin egen kropp och till andra röster än sin egen, bli öppen för andra perspektiv än sina egna.
Han menar vidare att klosterlivet som Dominikan, en mycket mer utåtriktad orden, kan vara mer stressande än livet som småbarnsförälder:
– Man får så många uppgifter i kyrkan, förklarar han, och det finns alltid något uppdrag man måste förbereda. Som själavårdare kände man att man aldrig kunde säga nej. Det finns inga begränsningar för vad kyrkan begär av en, så man får lära sig att själv sätta stopp.
Läs mer här i SvD om hans erfarenheter och reflektioner kring två mycket olika liv!
Mer om hans val här och relationen till hustrun och prästen Agneta här!
*Bilden är från klostret St Josefs Karmel i Hilleröd, Danmark.
3 kommentarer:
Jomenvisst kan man förstå en lockelse: tänk att leva obekymrad om vikt, kläder, frisyr och smink! Bara leva i ro och frid och kunna unna sig lyxen att tänka massor av egna tankar hela dagarna.
Inte för mig heller men visst kan det ha en tjusning som jag kan förstå!
Spännande historia Sara.
Annalang, jag tror du har missuppfattat klosterlivet. Det är inte ett liv i ro och frid. Det är ett liv där du går i närkamp med dig själv, du möter alla dina egna sidor, både positiva och negativa, och du kämpar med det onda och mörka i dig. I klosterlivet möter man sin egen smärtsamma verklighet. Jag har inte varit nunna men jag känner många och de har berättat för mig hur det är.
Tack för era kommentarer!
Teija: Kul att du hittat hit, välkommen! Du har så rätt i det du skriver, bra att du lyfte fram det!
Skicka en kommentar